Vad skall man säga om Pär Lagerkvists Dvärgen? Den är en bra bok men också en bok som är lite svårförståelig och mångtydig. En viktig bakgrund till mångtydligheten tror jag är den tid denna bok skrevs, 1943. Det var en tid av starkt nazistiskt förtryck. Det var farligt att uttrycka sin åsikt om nazismen. Genom Dvärgen uttryckte Pär Lagerkvist på ett raffinerat och skickligt sätt kritik och sin frustration av det förtryck han såg över hela Europa och sin kritik av nazismen som lära. I de handlingar och de egenskaper som både dvärgen och fursten har i boken kan man, tycker jag, dra paralleller till både Hitler och Nazismen. I Hitler såg Pär Lagerkvist många av de egenskaper han gav dvärgen. Hitler var in bara kortväxt, känslokall, kärlekslös och ond. Jag antar att han antog att Hitler precis som dvärgen inte hade fått någon kärlek i sitt liv. Nazismen distanserade sig från vissa delar av människosläktet och avhumaniserade dem genom att kalla dem för icke-människor, ”undermänniskor”. I boken tycker jag att Pär Lagerkvist också på ett bra sätt genom dvärgens dagboksinlägg speglar den ondska som finns inom alla människor i någon form och som så tydligt lyckades piskas fram av Hitler under nazismen.
Det mest fantastiska med boken tycker jag ändå är att när man läser denna bok skriven 1943 med vetskap om vad som hände med Nazismen och Hitler i slutet av andra världskriget så framgår ju Pär Lagerkvist som synsk! I boken blir dvärgen till slut den hovnarr han inte vill bli. Trots sina försök att stå över både dvärgar och människor, blir han till slut bara en del i spelet, den "onda clownen" - utan den makt han så strävade efter. Detta blev ju exakt vad som hände med Hitler som till slut blev som en narr, med ändlösa monologer, ogenomtänkta infall kring vad som skulle göras i kriget och till slut så dog han i sin bunker under riksdagshuset i Berlin.
I sista stycket tycker jag att Pär Lagerkvist vill ge krigstidsläsarna hopp om att de europeiska folken skall resa sig och göra sig kvitt sina bojor precis som dvärgen i sista stycket ”Jag sitter här i mina bojor och dagarna går…. . Jag väntar på andra tider, och de skall väl komma,…. Jag tänker på den dag då man skall komma och lösa mina bojor för att han skickat bud efter mig igen”. Det kommer bättre tider snart utan tyrannen Hitler tycktes Pär Lagerkvist skriva…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar